Snuglaren. (Forts. fr. n:o 40.) Det år en luftig dans, yttrade då Mars garetha, en glädjedans emot det olycksöde, fom, innan morgonen grytt, skall drabba dem, fom färdas dernte i wågorna på hafwet. Bed, Hanna, bed af ditt innersta bjerta för dem, som färdas derute! Gud signe dig, mitt barn! Gud signe dig, ty sannerligen år det en Guds nåd, fom blifwit mig eländiga beskärd, an hos mig hafwa en warelse, som lär mig alt det måste sinnas en himmel på jorden, uti hwil. fen oskuld bor. Men bed, Hanna, bed, och dj. wergif mig ide! Om Hanna oc welat bedja, skulle hon dock ej förmått att göra det. Oupphörliqt störde den gamta qwinnan henne genom sitt mumlande, sina frågor och utrop. Plötsligt öppnades den dörr, som ledde till grottan. En starkbyggd, wålbildad man intirädde, öppnade en kista, uttog ur den dref och andra brännbara ämnen, frågade Hanna, fom närmat fig, hwarför hon ännu ej wore i fång, fatte fig derefter wid bors det och snodde ihop en fackla af dref och bed. Har det fartyg, fom J wänten, gifwit någon signal, AÄAndy? frågade Hanna. — Ju: fen, mar swaret, och rödrockarne åro i grann: stapet; derföre funna ej heller wi gifva når gon signal, och wågorna tumla em med hwars andra, fom om de woro rasande. Vådret, fortfor han mera tyst, är precist lika mot: sträfwigt fom du, knappt hälften af hwad du fordom warit, suckar du bäde ssäl och hjerta ur dig för en petsons full, den du deck aldrig för årerse.