Helsingborgs-Posten – 1 april 1864, sida 2

sträckt drog ban sig tillbaka wid äsvnen af sä mycken otycka, som han wan twifwel sjelj både förorsakat. — Ni kanner knapt igen mig, är det inte så? hwiskade qwinnan med en forebrående ton, men med mildhet och un dergifwenher Mannen fwarade ide, men tog öer ögoenen. — Ack! frukta inte — återtog hon — ar jig kommer att berwära er med för fen Elas gan eller med egenapttiga och ändamålslöfa förebråelser! Ack! nej, neJ: ... Jag wet allt ... ob tadlar er inte derför! Jag hyfer Hverts om uvppriftiqa önskningar för er lyda! Sedan länge utlbaka har jag tåligt fördragit den skam ni tillskyndat mig! ... Jag är brotistig och bör blifwa straffud. Utan an någansin bcfias ga mig har jag, som ni wet, sunntt mig i den förfärliga belägenhet, fom ni beredt mig! För er skull har jag flyit ifrån min gamlie far, ryckt mig undan min mors föalar! Jag war en dålig dot er, Gud skulle traffa mig! Jag har underkastat mig det! Jag har aflagt det namn jag inte war wård att bara! ... Jag bar föredragit hunger obb ... aldrig bar jag kommit och fört er under edra filter, edra nöjen! Jag har aldrig förföft act återföra er til mwig ... ÖWedr frågade jag efter ert mede lidande? ... Ni har inte mer ån det att ers bjudals ov. Jag har aldrig eriarat er om edra gömda eder! När jag såg mig öfwergifwen gret jag ensam! ensam hisfom jag dem! ... Men jag år mor, min baron, ob ert barn Fall jnart ime hafwa någon mor på jorden... 19 dag ... jag ... stall dö Den olyckliga qwinnans drag hade också i sjelfwa werfet edan några ögodlicf belydligt förändrats. En mörkblå ring omgaf hennes ögon, hennes läppar hade blifwit likbleka.