Helsingborgs-Posten – 1 april 1864, sida 2

ö ö ö ö ö Wid denna tanke fattade hon nytt mod och trädte beslsamt uppför trappan. För mig till batonens rum, sade hon till den första betjent hon mötte, — Han dansar och jag kan inte föra hos nom nu — swarade beljenten med en arels ryckning. — Han wäntar mig! . .. Ja! ... säg honom ... att ... den person, fom han wänstar ... år uti bang kammatre! återtog awinnan, rednande öfver fin osanning. -Ar det såfert? Wäntar han er 2 NÅ wäl, kom då! -Betjenten förde henne till ett rum, di jeslens bulter fuappas framirångde. När qu innan blef ensam fåg hon fig omkring. Alltj hwad fom fanns wifade på rikedom ot) öfweflod. — Ad! —sade hon med en obeskrifligt ut tive af sorg — ad! få mycket öfwerflöd bär! hår der breuselingen är! ... så många förs safelfer det borta der offret år! J detia ögonblick inträdde en ung man i for adelsuntform till den okända. Denaa divg undan florer och wisade ett blekt, magert ansig:e, med ihäliga ögon, insjunkna och röda af tårar. Denna awinna war ännu skön, oasiadt det tillständ af förfärligt lidande, bwart hon bes fann fig. Det unryck of dyster förtwiflan fom spridde fig öfwer alla hennes drag gaf åt hennes ansigte ett oemolståndligt behag; man fåne de fig mot fin wilja nästan tvungen att rid bedja denna stackars warelse, få förkrossad af smärta, få förlärd af sorg. Wid hennes åsyn uppgaf den unge mannen elt rop af förwåning; en känsla af fasa och samwelsagg målade fig på hans ansigte. För.