En bröllopsdag i Stod holm. (Sdoflycke i den förnäma werlden.) Talrika cqu mpager stannade utanför ett vift uppivst hus wid Drottninggatan. Livreklädda betjentet gingo och kommo med beställsam her. Uti detta hus firades ett bröltopp, och hwar och en öfwerlemnade sig åt den glådje, fom en sädan högtid alltid föranleder. En awinaa, forgfålligt infvepi i en stor swart sjal, hade stannat under porthwalfwet. Elt tätt flor dolde hennes ansigte för allas ögon; men of oron i hennes bröst och de convulsiviska ryckningarne på hennes arlar kunde man före stå aZt den stackars qwinnan gret och snyftade. Redan flera gånger hade hon lagt fin hand på wredei till den dörr fom tillslöt troppuppe gängen, men tillbakahållen af en oöfwerwin, nöetlig motwilja, hade hon genast mwåndt tills baka för att dölja fig i den mörkaste wrån af portqången. Emellertid nådde henne de g.ädtiga ljuden af en hänföxande musif; skallande skrattjalfwor, det taftmessiga bullret of stegen under en wåls lustig wale, ressa tusen ljud af en hop lyck liga menniskor hunno dit ut och krossade den stacku-s qwinnans hjerta. — Bin Gud! min Gud! — fade hon helt lågt — det är lifwäl nödwändigt att jag får tala med honom! Mit bröst brinner! jag lider förfårligt! Oh! jag fan inte dö innan jag wet något om mitt barus framtid! ... Och tiden skyndar! ... Svart fall jag sarna styrka! ... O, min son! min son!