— Ja de skola bli war, må så wara, men De skola icke plåga er, oc jag skall fofa komma er att glömma bitterheten oc sorgen ofs wer att ha nöodgats öfwerge en baua fom år så ofruftbar, icke på ära, men på lycka. Ja, mm wan, er systers tillgifwerhet och ömher skola göra er skadeslös för alla ect lifs migråfe nisgar och lidanden; förlita er på min tcos het. — Alltid, densamma, fade Hektor med en blid af euljäglig beundran. Na wäl, Rosa, för nurwarande hwarfen antar jag eller afslår ert anbud; men wi skola ha mer än eti allwarligt samtal med hwar andra od yppe för lwarane dra wåra lifs hemligane och käraste förlopps hngar; wi skola tala om min wistelse och bus fattning hår, tall jag mot min willja nödgas lemna tjensten. En fått rodnad uppsteg på den unga föme merstans finder; Hector lätsade icke märka det och fortfor: — Jag måste på ögonblicket lemna er, bästa Rosa; i min ifwer att få fe och omfamna er har jag inte uppfollt några formaliteter, fom fordras i wårt stånd; jag måste tnftålla mig å krigsbyräån och hos krigsministern; det får inte wara uppskof med sådant fom bör till dis ciplinen. — Heftor fade Rofa, hwart år sedan ni res ste till armeen, hafwa familjen Duvre oh jag warit samlade hår den 27 Nowember iill en middag der det endast watrit sråga om er. Den 27 Nowember år åtsdagen af er bortres sa; ni har wäl icke giömt det? Dessa middas gar woto forgtiga då wi inte wisste något om ert öde; men hwar och en ar of hade en hems lig aning au wi en dag skulle få Qerfe er. Himmelen har hört mir hjertas innerliga ons