will glömma allt och endast tånka på lyckan an fe och omfamna er. — Hwad jag ar lycklig, Rosa, ar fiuna sådana kånslor hes er! varade zuaven. Jag tillstår an jag frultade an denna fråmvaro fom svutes er så sång och mig äfwen, skulle ha förswagat er wänskap och au jag skulle röna ett mindre wånligt emostagande, då jag satce foten på tröskeln till er boniug. Jag fer med djup glädje att ert hjerta ide mer förändrals, ån edra anletsdrag, och att ni ännu alltid år wår ungdoms goda, sköna Rosa. Men för att åter komma till de wål grundade förebrås elser ni nys gjorde mig: icdra ögon har jag giort orätt fom inte skrifwit, efter min åsigt är det icke så. Ca god soldat bör liksom en klostermunk iillssuta sitt hjerta för ala Öms mare känslor. Med ögonen fåftade på fin far na bör han förjaga hwarje tanke, hwarje mins ne, fom kunde oroa hans hjerta och förswaga bans mod. För öfrigt bästa Rosa, så lemnade jag genast jag fom till Afrika det linierege mente, wid hwilket jag först war, och ingid wid zuave:na. Jag fade innan jag reste, att jag maste påskynda min befordran och att påtaga denna uniform war ett medel at fore tare fomma till målet. — Äck, fade Rosa med en blid på foldatens slitna drägt, detta medel tycks ide ha lyckats så bra som ni boppades. — Kors och epauletterna funna ide finnas för alla, bästa Rosa, swarade Hettor. Nåwäl, vvid slutet af tredje månaden war jag sergeant, Het war en god början ... men hår will jag zute tala om mina sälttåg, jag fall spara bes ränelsen om dem till något annat iilljälle. Allt hwad jag will säga är, an zuaverna, Alltid de främsta, äre mer wana at wistas