Helsingborgs-Posten – 21 mars 1864, sida 2

ken, ehuru af olika motiver, älskades af dem alla. Hoppet öfwergaf lheväl ide den sköna sömmerskan och ehuru hennes framgång i hans deln war på fin Höjd, få att hennes funder och hennes arbeten upptogo hennes tid, fann hon ändå tillfälle en tjugo gånger om dagen att tänka på Hector de Chancy. — Ack, om han wille komma hem, utropade hon ofta, hwad jag skulle i ännu högre grad njuta af den lycka och den förmögenhet hans broderliga tillgifwenhent förskaffat mig. Måt te han komma, min Gud, och må han foms ma fattig, stpmpad, olycklig, hwad gör det! endast han återkommer och jag fan deta med honom detta wälstånd, denna rikedom, hwartill han är första upphofwet. Herr Dupres fon Edmond, hade emellertid for tre år sedan återkomit till fin familj. Han hade hemfört från sin resa och fin långa wi stelse i Italien elementerna för ett blifwande rykte. Den talang han redan egde wid fin af resa från Paris hade han mognat under Noms, Neapels och Florens sol. Men bildhuggeriet är mera törnbeströdt än målarkonsten; det är mindre lätt att förskaffa sig ett marmorblock än en duk af några qwadraffots yta. Edmond Dupie war en ung, behaglig man, rädd, blygsam fom det anstår rta;angen, sinnrik fom den länkande konstnären, nöjd med fin lott fom en filosof. Han hade icke wål fett Rosa förr än han blef dödligt förälskad i henne, och genom sin mor hade han erbjudit sin hand åt den unga sömmrrskan. Rosa war ingalunda känslolös för den wördnadsfulla uppmäårffams het och artighet, fom den uuge ariiften wisade henne, men hon hade rent ut afslagit detta fördelaktiga anbud, fom passade få wäl. Jag gifter mig aldrig få länge herr de Chancy år