Helsingborgs-Posten – 14 mars 1864, sida 2

ormen begagnade då han frestade wår moder Ewa i det jordiska paradiset: — Se der, mamisell. år en ung man fom går from och tilbaka fö bi denna bärl, han bes mödar sig att tsa se ert ansigte, fom ut döljer, jag met inte af hwad skäl, ty der år wackert att se. Det år kauske någon fom ni wäntar? Roia lyfte ögonen, forang fram mot den perjon på hwi ken gumman pekade, och utros pade: — Hector de Chancy! Rosa Beletti, fade i fin tur den unge mans nen. De båda unga ådagalade genom en blygsam och broderlig omfamning den gladje de kände att återfinna hwarandra ef er få många ärg stiljsmesfa. Midt under glädzen uppstod dock i den unga flickans själ en tanke på den erkänsla hon war skyldig den wålwilliga gumman. — Min fru, sade hon, jag tackar er mycket för er artiqher; tillät mig att ge er en obetyds lighet. Jag skulle wilia wara mindre fattig för att tiftigt kunna wisa min tacksfambet, ip ni fan inte tro hwi fen ijenst ni uvgz torde mig. Ni gör mig lycktig om ni tar emot dens na lilla gåfwa. Od Rosa upptog ur fir börd ett tjugolous stpcke; der war allt bwad hor egde ob war ufsedt till en tarflig kost för denna och påföllande dag. Den gamia qwinnan blef rörd mer öfwer Rosas grannlaqenhet än öfwer hens ned gäfwa; hon tog silfwermyntet, fysste det och swarade den unga flickon i det how med hjernlighet trychke hennes hard: — Jag tar emot er gäfwa, och jag wåqar hår förusäga an denna enkla, vå em få ädelt fått gifna gåfwan, ime skall wara förlorad ins