Helsingborgs-Posten – 14 mars 1864, sida 2

trött, fade den ena af gummorna till fin fom rat. När man af en eller annan orsak är twpungen gå till dessa aflägsna trakter, är man rät glad an träffa på en bånk för att hemia andan. Gamla ftuntimmet, sattiga efter rika, bafwa en egen förmåga att ingå i ett ämne och an genom tänkespräk eller betraktelser wärdiga Machiawel, dölja det mål hwartill de wilja komma. — Det år sant, fru Rupain, swarade den andra gumman, det år ett god: påbilt med bänkarne, och det år enter min tanfe mycket bättre än alla dassa jeruwägar och Ängmadis ner, fom endaft tjena till att forderfwa den fattige och rycka brödet ur munnen på bonom; men om jag woere prefec, skulle jag inrätta flera bänkar ån fom nu fians; ett dussin för en födan buleward fom denna år inte nog. — Prefecten har nog andta katior att piffa än att tänka på edra nojen, fru Lucas, fade den andra och sötie med blicken Rosas bifall; ban måste iillfrersställa och roa de rika sörst innan han kan tänka på de fattigas brhof. Rota blef orörlig, försänk enbetraktelser; hon hörde ingenung af det samtal fom de båda gums morna frammumlade bredwid henne, och hade bon äfwen upofattat det, skulle bon docf in:e ba gifwir efter för te försätliga uppmaningarne till medkeljambet, som gjordes henne. Sannolift förta öfwer denna ihärdiga tft: nad, stego de båda fattiga upp och heljade kallt vå Rosa, fom med hufwudet till haljten ned. lutadt, hoflig: beswarade deras helsning. Men gummerna bade knappt gåti en fem eller för steg, tå den ena af dem äterkom, mids rörde fått med peffingrer den unga flickaas axel och fare met deuna satanisku inställsamhet, som