Helsingborgs-Posten – 9 mars 1864, sida 3

te Der fina nipper och sitt silfwerkuwert, dyr bara skänfer af hennes wälgörarinna, fina wackraste kladningar och minst flima salat. Men denna tiufälliga fålla uttorkade snart. Hon in skränkte fig då till groft bröd och friskt wanen; bon lål fina blommor torka ut och gaf frihet åt fin domherre oc fina steglitsor, med följande ord: Små älskade wänner! jag har ing genting att ge er mer, ni få sjelfwa uppsöka er föra med denna underbara inftinft fom Gud förlänat er. Ut med er! Njusen oberoendets forsta fröjder under denna sol, hwars präktiga uppgång ni i morgon fira med edra homner; men kåra små foglar, akten er för snaror och fotsåt och för roffåglarnas klor; bållen er i buskarna här i grannskapet, och om ni inte tocken att er fångenskap warit allt för hård, så kommen åter tillbaka till detta windsrum och om jag då har föda for er och för mig, så skal jag ta emot er fom gamla wänner, bwilka efter en läng resa komma att klappa på rutan till en alskad boning. Färwäl mina wänner, farwäl, må Gud fom inte öfmergifs wer någon af sina skapade warelfer, äfwen de obetvdligaste, må han hwarje morgon förläna er några daggdroppac till drock od för wars je aftou några bampfrön. Ad, jag uppsänder jamma böner för mig sjelf, och mina söta fågs lar, då jag nu öppnar er bur, wet jag inte om jag någonsin mer får tillstänga den ... (Eder fristad år den sista möbel fom jag med godt samwete fan göra mig af med utan att göra orätt åt min buswärd. För att rätt fatta dessa fia yttranden af den unga arbeterskan, bör man weta att hon wat skyldig tre månaders hyra til fin rike busmård. Denne, fom i Paris eade elfwa hus alldeles lika det wid gatan du Bac, hade ge. I