Helsingborgs-Posten – 4 mars 1864, sida 3

mor, hwad ni gör för Rosa skulle jag göra elf om Det stode i min förmåga; men talamod! jag bir wål en gång for och då fall jag ars beta så att jag fun bijtå både er ob henne i edra befymmer. Ja, min mor, tillade det ådla barnet, jag skoll fortsäna hwad ni börjat och Rosa fall alltid i mig finna en wän, en bror, beredd att wara henne nyåtig. Fru de Chancy omfamnade då fin fon och uppmanade honom arv alli!id bibehälla dessa kanslot, jamt nedkallade öfwer detta älskade barns bufwud walsiyneljer af den Gud, fom har utlofwar sin barmberiighet och fin hjelp är oen som ger et glas wartten år den törstige och en bit bröd åt den hungrige. Den uppiouran fru de Ebancy gaf Rosa Velenit war sädan den borde wara; sedligheten erhöll första rummet, aroetet der andra; froms ma föreskilfter djupt inpräglade icke blotei minner, utan afwen i hjertar; kärlek till ardete, ingifwen både genom exempel ov vid, fe der, i sjelfwa wetfet, de båda grunopelarne i lifs wet for deasa usga fMidor af folket, fom af war ciwilisations oumtullfaneliga lagar äro dömda an oupphörligt fiån waggan nu grafwen genomgå Denna ewiga rkretsgång af mör dor, fotsafelset och oaflätligt arbete. Om, swaga och befymmarslosa warelfer fom de ofs tan äro, de flu undan från denna kretsgång för alt fara fig I en werld hwars wilda for mar och törledande jtröm mar de ide känna, drös jer Det ide lårge innan dessa olyckliga få ute byta sin junfruliga drägt mot förderfweis och skamlosberens sracka granläter, och få är efter skiljsmessan från blvgsamhet och dygd, falla De steg för steg ifrån hemliga utswåjningar till det allmänna föraktet, och sluta, efter att ha lyst några ögoadlick på werldsbanan, med