Helsingborgs-Posten – 29 februari 1864, sida 3

dessa kunde alltid glädja fig år der men gålt: wanliga emottagande. En dag inbjuden af denne föriräfflige 7buas taljonådjef till en gaffelfrukost, infann jag mig omfring klockan tiv. Han bebodde första wåningen I ett wackert hus mid torget. Jag feg upp för trappan och wife just rivs ga på klockan wid stora förmaksdören, då en dundrande stämma kom mig att studsa. J samma ögonblick klappade någon mig på areln; jag wände mig raskt om. Det war herr baronens gamle tjenare. Han winkade ät mig med hemlighetsfull min att följa honom och Han förde mig tyft genom en mindre dört in i ett kabinett, genom hwars glasdörr man funde fe in i förmafet, der åns nu den förskräckliga stämman skallade. Conrad — så hette tjenaren — hwiskade iill mig an bålla mig fullfomligt tyst od häntydde, med förnössdt leende och gnuggande händerna, då en menniskofigur, som jag säg i förmaket och nu igenkände såsom majoren. J en grå yllenattrock och med det hwita hår ret säg ban ut fom et spöke; men ban gjorde något fom spöken ide plåga göra: han nemlis gen röfte ur en werklig bombfits till fjöffrumspipa och wrålade fom en tosing, i det han tog wåldiga steg framför ett långt bord och fåftade i wädret med högra armen. Jag war helt förbluffad. Swad, hwiskade jag til gamle Conrad, epfywad gör Då majoren ? Ser ni då ife, hwiskade han sakta, att han kommenderar fin bataljon!n Hand bataljon? Hwat har han den då? Bå bordet, wet jag! Men der stå ju bara förlor!