Helsingborgs-Posten – 29 februari 1864, sida 2

ett honett vrid för att erhålla ett sädant huf wud, på Mwilfet man tydligt fon fe, huruwida denna bwal består af twå hälfter eller ej. Och detta kungliga pris Mulle du, gamle vojfe, wilja förtjena, fan jag första, wmron Tilliech: nå ja, wi wilja förta til alla segel, och jag will hoppas att wi skola lyckas. Men — halfvparten af det kungliga riset skoll jag dafwa. Under andra wilkor gär jag icke in på din propesitien. Efter någon iwekan gick skepparen in dere likfwäl i den fsörboppning, att på något sätmiwerlista den gamle lurifaren. Men olydligt wis hade Christian Tillisch ut samma plan; han wille låta 7WVu: enuymfend herrskare få ra fin måg, oob derofter på egen räfning oc risk sörsöka öfwertaga affären. Mot den uran några misstankar ännu kringplaskande narbwas lens bufwud giordes ytterligare ett tredje an slag, och det wid samma timme. Gri ja, den Fjere vien, hade, dold bakom några jäderbalar, lyssnat iill allt, fom wid detta tillfälle bes suulis, och då hon wäl wisste, att Torben Swends fen i fin kajak wore den ende, fom skulle kunna lyckas fånga det åstundade bytet, så förlums made hon ide anbebhörigen underråtta om hwad fom förefallit, naturligtwis dock ide med fin böge älskade käre faders goda minne och fame tycke. Så stodo sakerna, då skepparen, efter en mängd dugtiga klunkar ur muggen, begaf fig på wåg att uppsöka fin bår nere wid stranden, uran nås got widare sällskap än styrmannen, som i herr Tillischs kök druckit lika tappert, som herrarne inne i rummet. Han berättade sin herre och mässtare, att den gamle mattosen från Terav, ren aflägsnaste of Orkney öarne, under hang fråmvaro infunnit sig ombord och rigtigt uffes