Helsingborgs-Posten – 29 februari 1864, sida 2

Narhwalsjagten. Ulr wandringar genom Werlden ech Naturen) (Fotts. fr. n:o 23.) Nej, wisst ide, brummade skepparen, faten förhåller fig på följande sätt: Narhwalen bar, fom du wet, endast ett horn eller en tand, hur du wil; men nu finnes det nägra högläre de narrar, fom påstå, art detta år ren:af omöjs ligr. Hwarje lefwande wäsen består af twå hälfter, fom naturen sammanfogat ända från nosen och till swansfvelsen, och terigenom pros duccrat ett, helt, såäsom man äfwen tydligt fan fe på oss menniskotr, af hwilka hwar och en få wäl på barbords fom syrbords fida har ett öga, elt öra, en arm och en hand samt ett ben. Äfwen lsänderna åro ursprungliga lika på begge sidorna, och om än ett motsatt förs hällande här och der skulle ega rum, få bewir jar det ingenting annat, än att detta eremplar någongång sått en eftert:ycklig munfisk. Följ: aftligen mäste äfwen narhwalen hafwa twå änder. Men personer, fom sjelfwe bafwa sett narhwalar, oh deribland äfwen kapten Scos resby, påstå fullt och fast, att dessa djur haf wa blott en tand. Öfwer detta ämne bar nu en wäldig strid uppstätt, ty de lärde herrarne åto i högsta grad grälsjuke och trälgirige. Of ver högst likgittiga saker börja de ett snatter, som om en fel ö wore full med pinguiner, och ag skulle ide wilja hafwa två eremplar af denna race ombord på mitt fartyg. Slutligen jar fonungen blandat sig i twisten och uffastat