Helsingborgs-Posten – 24 februari 1864, sida 2

——— — iiiii. O 2 UT — 10d90111 förnämsta sadelmakare. Nu tom en härd tid Estergötlands gäss tillflåvpte ide fina jädrar då hans trötta lemmar söfte hwila; en härd tråbrits uppunder taket och några timmars sömn. Den, som icke kl. 5 på morgonen hastigt och lustigt war på benen, fick genaft smaka den bars ske gefällens breda ffumrem. Måndagen falt strömming och potates; tisdagen potates och salt strömming o. s. w. På tregen för ott hemta bränwin at gesällerna, men fort tillbaka, annars stryt. — Men då jag blef gesall, fade han, delade jag i min tur ocksa ut ftryt. Så oingo några år, men mastaren fom snart underfund med att den unge gefällen hade en wacker stil, råfnade bra och ritade ännu bättre. Han fick nu flytta in i måstarens warma rum och föra hans böcker samt uppgöra ritningar till wagnar och om aftnarne gå på målareafademir en för att uppöswa fina antag för ritning. Förs slagen till wagnar blefwo nu allt wackrare och battre, mästaren blef förtjust öfwer sin skicklige gefall och ötade hans lönewilkor allt mera, men den jem war minst förtjust war gesällen. Han fåg på malarcatademien få wackra taflor och börs jade tänna med fig sjelf att det ej borde wara omöjligt för honom alt med wilja och flit ocfå funna blifwa en skicklig och berömd målare. Han bröt twärt med sadelmakareyrfet och, förkastande måstarens lysande anbud, hyrde han sig ett litet rum långt borta på Ladugärdslandet och löpte sig penslar, palett och malardut. Först hade han litwal en hard strid att beftå. Under sin lär: lingstid fom han handelsewis att beföfa fongl. teatern och afhörde, från femte radens sida ua: turligtwis, en opera. Att je och höra Jenny Vind, Öäntber och Strandberg samt raka i den ytterligaste förtjusning war en naturlig följd af besötet. Hwarje afton läg nu Larson på semte raden, tryckt under bördan af äkaredrängar och slutade girigt Nojinis, Meyerbeers och Donizettis melodier. Begafwad med ett fint gehör oh sinne för musif samt en ej väfmwen tenorröst, längtade han att funna uppträda på tiljan. Han war så nära att realisera denna längtan, att han mar på wäg till teaterns lansli för att anmäla sig såsom elev, då han, vå halfwa traps pan i operahuset, besinnade fig och wände om; målarekonsten hade segrat. Larson arbetare wid denna tid, wåren 1847, i antikskolan wid fria fonsternas afademi. Unberwisning meddelas har om aftnarne. Om dagarne målades porträtter för mycket godt pris; 15 a 20 rdr mar det wanliga och för 25 rdr tunde en liten waktmästarefamilj, bestående af herrn, frun och ett par barn, bli afritadei olja. Emellanåt gjordes förför i landskapsmälning. De unge män antittlassen, fom ernade mide blifwa mälarekonsten jajom vite genus, hade i allmänbet höga tankar om sin tallelje; alla skulle blifwa historiemälare; då L. en gång tillfrågades af en bredwidsittande kamrat: Du skall wal ocfs få bli historiemalare? swarade han: Jag slar mig på landskapsmalning, det lönar jig bäft. Detta praktista åstådningssått af konsten blef han allt framgent trogen. Y. mar mid denna tid mycket dyster och flus ten. Han fåg det mål han föresatt fig wara allt för långt i fjerran, men hans okufliga er nergi tillät honom ej tappa modet. Hans taflor och studier i landffapsmålning från denna period utwisa den ihardigaste flit och forgfälligaste utarbetning i detalj; det oaktadt wann han ej särdeles mycket erkännande. Fahlcrantz lik nade hans trärötter och stuobar wid grodor och ormar, men om ni nagon aftonstund gick förbi det lilla rum han på Ladugärdslaudet tillsamman med en kamrat bebodde och genom fönftret fåg dem begge nedlutande öfwer ritningar och taflor, uppmuntrande och smickrande hwarandra, kunde ni af de glödande blickarne, den passionerade stämman sluta, att mot denna äregiriga natur qwickhetens och hänets udd skulle slinta eller fåjom ett sporrhugg mana den framåt. (Forts.) Hwarjehanda. Nya förhoppningar återgifwa modet åt de mest nedslagna och få snart en stråle af lycka framlyser, utsträcka de försigtigaste fina wingar AA