Helsingborgs-Posten – 22 februari 1864, sida 3

loftade armen nedsjönk, knana wacklade, od lissom ett fäldt tråd sjonk den gamle åter iill marken. Det skott, fom blifwit lossadt få nåra byddan, hade lodat den stackars Margaretha art titta ut. Hon igenkände de ridande, tastade sig med ett genoattangande ffri emellan dem begge och nedsjönk derefter bredwid den fallne fadren. Han år ide sårad, tröstade henne Hamiah, oc skall narr hemia fig igen. Men du Hamish? frågade den sörskräckta flidan. Ab, det år bara en liten rispa i pannan, fade han leende, dä i detsamma ett hogljudt fröjderop genljöd öfwer fältet. En tredje Hogländare nalkades, jwängande fir mössa, och ben lilla Betsy sprang honom till möres. Kar med, James, min bror! ropade hon flera gänse ger; men Margarerba, lifsom fotad af sele kramp, kunde icke röra fig ur stället. Lutad emot sin för död ansedde sons bröst, waknade Fergus Mac Dunwenald ur sin dju pa wanmakt och blickade stum på den ena ef ter den andra ar de kringuående. Hwarför dödade du mig ide? frågade han slutligen Hamish; jag sköt vå dig, och skall törsta efter dut hjettblod få länge jag lefwer. Det tror jag knappast farl inföll James. Ge, först uppfokte han och bortbar mig från slagfältet, samt förde mig i säkerhet och låt lås fa mig; sedermera har hand fer, genom fina ouppbörliga förböner hos höga wederbörande och genom erbjudande af fin borgen för en Iugnt uppförande från wår sida, förskaffat of full amnesti, oh nu sist hafwa han oh jag fedan flera månader tillbafa genomstrofwar lans