Ändtligen, just som selen höll på att qå ued, såg han en man I böglandsdrägt frida framät vester ifrån. Det år ban, den förrådaren! mmlade ban, 7ma hans öde nå fin fullbors dar? Wandraren bar en dubbeldössa och en sia k, rak hirchfängare; i bålet blänfie vis poma af iwå piitoler och der blanka filfwers skaftet på en högladnsknif. Man ursstiljde res dan tydligt de gröna och mörkröda rutorna vå hang plaid äfwensom örnjijädrarne vå mösjan. — Det år hana clans fårger, yltrade gubs ben, om jag också ide ipdligt fan igenfånna gossens drag i det manliga ansigtet. Du tog min egendom och jagade mig och mina barn Å i elände; men James föll för edra hane er 2 En skarp knall hördes och i samma ögonblif flög den befjädrade mösfan af högfändas rer6 hufwud, men han sjelf stod dock uvprått oc sskakade wredgad de mörka lockarne, i: Hwils fa ev oblodsträle rann ned öfwer ansigtet. Nå så fullborda du då werket!gnisslade den gamle Fergus och drog fin clvmore. Lifs fom wargen ftortar lig vå den fårade hjorten, rusade äfwen han på den unge föglåndaren, hwilken, med ena handen torkande blodet ur ös gonen, lungt inwäntade fin motständare och så fraftigt parerade dennes wäldiga swärdshugg, at. angrivaren förlorade jemnwigten och tums lade till matken. Hamish, — ty det war ban, fom nyss få lömskt blifmit anfallen — spranj år sidan och drog med wenstra handen en vikol ur bältet. Fergus deremot, fom under tiden rest fig upp, sto nu der, liksom bedöfwad, stirrande våjmots sttådarens hotande hållning. Wrede, blygfel, ia förtwiflan, stodo flart och todligt att läsa i Hus bleta anjetsdrag. Den hytaldde oh upa