Helsingborgs-Posten – 22 februari 1864, sida 2

Den landsförwiste Sot: ten. (Fotts. fr. n:o 20.) Då trängde en daa ljudet of en bekant, får fång ned till den djupt fördolda härden, hwars eft en liten torfbrasa brann, — toner, fom funnos en högljudd genklang i Margarethas bjerta. Denna sång bade hon ofta sjungit med Hamish, och det kunde blott wara h an, iom bår sjöng densamma. — Fadren hade dvd på det strängaste förbjudit barnen att under bans fråmvaro öppna hyddan; mer på detta jän kunde hon åndä icke låta honom gå, 6os nom, som war den ende, genom hwilken hon tunde erbåsla någon förandring i i fin sorgliga belägenhet. honom, fom blott af sin troher funs de hafwa föris hit. Med bäjwande röst uvvres pade bon fordenskull omqwädet och — Mare garetba, föra Margareiba! hördes det tjuda utifrån, Ddet år jag, det år Hamisb BGHils wie! Hamisbh, kusin Hamish! jublade den lida Betsvy, och drog genast undan den rigel, fom blifwit skjuten för den yttre dörren. Hwem skulle funna ffildra deras rena fjär lars förtjusning, då de åter hade hwarandra, då de åter blickade i hwarandras tårfulla ds gon, efter en så läng, bitter skilsmessa! Huru oändligt mycket hade de ide an berätta hwars andra, att beklaga fig öfwer — oc ändå kommo de fig ide dertill! Den lilla Betjy war åndts ligen flof nog art pämiuna systern om fadern