Helsingborgs-Posten – 22 februari 1864, sida 2

Jag inser nu, att Hamish OGilwie, din forde ue leffamrar, ifrigt genomföft denna trakt, till def det ämligen lyckats honom att uppråda uin wistelseort. Han tror fig ife rätt säker i besiuningen af min egendom innan han öfwerlemnat mitt grå bufwud år skarprättaren och tänfer att der lärs fan låra fig göra nu, sedan han funnit wår hodda; men ännn är ban ide wid målet: jag Mall dyrt sälja min oh de minas hjerteblod ! Margare ha wille försöfa att taga Hamishs förs hvar mot en få fränkande beskollning, men redan den blick, med hwilken fadren mötte de första orden af hennes fötswar, iillslör den förskräckta flickans darrande läppar. Hon witnade och söfte genom att sysjelsälta fig med tilltedandet af der utaf fadren hemförda willebrädet gifwa hans op sina egna tankar en annan riftning. Dystert fom en graflampa lyfte den med fijös fogelaåran matade weken i det underjordiska rummet; derute rasade Normen med wåldsambet; uttröttad af dagens wandring och msdor, hade äfwen fadren slutligen insomnat. Mars garetha lade då sitt arbete å sido, knäböjde och bad sakta och innerltgt. Och den wälsignelse, om hwilken hon böntoll, meblef ej heler. Hwilans genius tillslöt hennes ögonlack; äfwen hon insomnade. Endast lågan i lamvpan fladdrade annu med ett röduftigt och osäkert sken, och utanför hoddan började stormen få småningom att safta fig. Då barnen morgonen derpå waknade, war fadren redan för längesedan utgången på bes ben. Men nu gällde jaqten ide den ffogga orren. Bounder fann och wisade förgäfwes den wackra fogelns spår; hans herre gaf icke akt dervå. utan wankade af och an på endast ett bössskotis afstånd från fin egen hydda.