Helsingborgs-Posten – 19 februari 1864, sida 3

Margaretha, bode säkerligen, om hon ide stödt sig mor ett nårs:ående bord, sjunkit till golf wet, få förfäåzad blef hon ofwer fadrens wil: da betecnde. men danu mera Öfver det glödande, vödliga bat, tom ljungade ur hang mörka ögon i det han ömsom betrtaktade hen: ne oc) ör:jor: den bortäostade forgen. Denna psfannnia scen warade dock ej länge. Stormen, hwars ho:ande förebud redan bade jagat an gamle Fergus bort från flår ten, bröt nu ut i fullt roferi. Det erfordrades hela band owanliga styrka att fånga den luce fa, fom ledde till den mörfa gängen och för hwilken han, då han gick in, glömt att skjuta den A tis ca efrigeln. Eti isblandadt regn nedstöctade i badar derulanfor, och winden trångde tjutande genom busksnaren med en wäldsamhet, fom ganska wål for en fråmling ffuls te hafwa förtlarut, hwarför inga tråd kunde wåra i denna trakt. Kojan, djupt nedgräfd i jorden, sorgsalligt sammanfogad at plankor efs ter steandade fartyg och öfwertäckt med et tjockt lager af på grofwa bjelkar hwilande torfwor, war otillgänglig för elem enternas raseri: men i dej egares hjerta rasade passionens storm lika mild fom orkanen deruranfore. Med barnslig men!zebet smög fig den lilla Betsv tätt imill den dystert blickande fadren men långt bort i den mörkaste wrän hade den arma Margnreiha krupit in och itryckte härdt de hopknäpta händerna emot de tårfulla ogonen. En stund derefter war allt tyst i den ödgs liga, mörka huddan, Betso hade insomnat och hennes andedrägt omswäfwade fridfullt den es mot henne nedböjde fadren, fom, ännu glös dande af hat och hämnd, fatt der med molns höljd panna. Afwen margatetha iycktes flums ra, men hon sof ide; hon slumrade blott, men