Den landsförwiste Skyt: ten. Söder om Murraysfjorden, fom med fina stormande wågor ffår djupt in Skottlands östra kust, höjer, sig landet brant och klippigt. Bafs om dess uddiga klipprand ubreder sig en ode, sumpig högslätt, som mot wester slutar lika brant ned mot det djura, förrädiska Loch Ness. Endast dwergbjörken och martallen trifwas der; foten nedsjunker ända till smalbenen i den mjus ka suktiga mossan, och den krypande widebusken insnärjer den enelige wandraren i sina rotskott och refwor. Den farliga huggormen wisar honom hwäsande sina gifttänder, och om wandraren ide akiar derpå, få rullar fig or men äter tillsamman, för att makligt njuta af de wärmande strålar, solen få sparsamt fåne der. Enstaka granitblock, öfwertäckta med mörk mossa, ligga kringströdda hår och der på flåts ten och öfa ännu mera den hemska fänsla, fom bemäktigar sig hwarje menniffo, hwilten af bränningarne nere wid hafg-ftranden twungiis att i der inre af landet uppsöka de obanade gånastigarne. Denna känsla tycktes äfwen hafwa bemåfs tigat sig en reslig man med dystra anletsdrag, hwilfen, med en wacker broderad jagtwäska och sin bössa öfwer axeln, skred framåt öfwer den öde slätten. Han besteg ett större klippblock med mera wighet och kraft, än man skulle tills rott honom, ätminstone att döma efter de grår prådliga hårtestar, fom hångde fram under mösan. Uppkommen på klippan, spejade han