höjder. Han werkar och njuter sannt; han tejwer. . Den, fom werkligen har omsorg för mennisc ffore sällhet, han sörje derför, att hwar och en inom sin trets må finna sitt sanna lefnadsyrke, sitt fföna dagsarbete, och att han med trohet och tillgifwenhet egnar fig deråt. Det är en mörds nadswäckande, ehuru sållsynt anblick, att fe en man, hwilken hel och hållen är det, hwartill nas turen bestämt bonom, som fullkomligt lefwer i fin sanna kallelse, fom redligt fulländar sitt dagsarbete. Rastlös och likwäl icke öfwerilad är hans wandring genom lifwet och werlden; hwarje hans steg är ntmärkt af en fruktbringande hands ling och en hwar af hans handlingar inbringar honom en ny, högre, mer utwidgad kraft. I hans lif är ingen tomhet, ingen swärighet. Alt utfaller för honom lyckligt, allt tjenar för hans ändamål och inträffar, litsom falladt of en fremmande makt, i rättan tid, säsom medel för hans werksamhet, då det likwål egentligen är hans högre bildade, friare werkjomhet sjelf, wilfen till hans begagnande ombildar allt, äfwen det mest olikartade. Lugn och klarhet äro hans ledsagare hwarje ögonblick af lifwet; och då han aldrig öfwar något inom sig itridigt, fammanfogar fig oc hela hans omaifning till harmoni för hans inre oh lifwar känslan af hans warelse med en mälgörande wärma, fom drifwer honom till en ny, glad werksamhet. Derigenom erhåller det obetydliga menniffolifvet ett oändligt wärde och ett inflytande på det omätliga hela, oh detta sistuämnda låter deremot, likasom herrskande öfwer den enftildes handling, alla hinder, hwilka uppträda emot hans korta dagsarbete, förswinna såsom obetydliga och kraftlösa. Också har historien bekräfs tat, att alla de, fom gingo till sitt dagsarbete med den religiösa idden om ett harmoniskt helt, hwilket genom dem till en bestämd del borde befordras, fnart och lyckligt öfwerwunno de få raste hinder och just genom fin lifwande ifwer i vifofte mått smakade lifwets fullhet. (N. T.)