Helsingborgs-Posten – 15 februari 1864, sida 2

Hwad är en Fästmö? Mänen sken in i rummet. Thilda satt 1 fin fästmans knå. Ser man ide stundom i fållffav fåstmör jälta fig i knät på fina fåftmån, eller huftrur vä fina mån? Nå, det år ide trefliat, det medgifwes, och Når man fer Det, år man fårdig att fråga fig: år det få der charmant också, når de äro hemma för fig sjelswa? Kärleken har sitt skrymteri, liksom res ligionen, volitiken — men är det i alla fall ide lofligr? Jo och om blvgsamheten fåras af art fe en fästmö i ett fållftav kyssa fin fästman eller en hustru fin man, få äro de dock i fin goda rätt, od man har ingenting att säga, ty kårlekens estetik har blott stiftat lagar för när ara få, och den unga flickan, fom fer sådana scener och rodnar, är dock kanske ej i grunden få finkänslig. utan tänker blott: det biir också min tur och dag. En fåstmö är i grunden ett underligt ting, Låt Henne wara huru wacker, huru intagande fom helst, få är bon dock fom hon wore död för werlden, sedan bon fått förlofniugsringen på fingret. Här är icke fråga om fästmör, fom blott förlofwa sig för att bli gifta, eller som kanske förlofwa fig helt och hållet emot fin wils ja — de åro med ringen nästan desamma fom de woro utan den; hår år fråga om fåftmör, fom tyda om sin fästman, och om honom ens fam — ja, ensam, det är just ordet. Du har kanske fett henne mycket som flicka, oc tyder om henne, hon har kanske till och med iyckt om big litet igen — nu år det fint. Du wore färdig att föva dig en försilfrad plåt och flrifs ma: Hår hwilar demoiselle — — du fer dock hur hon går, hur hon kommer, hur hens