Helsingborgs-Posten – 15 februari 1864, sida 2

— Jag har betänkt mig ett helt långt år. Slutet på mint twifwel blef ett beslut, att upps soka dig och bedja dig förlåta mig. Stöt mig icke tillbafa, var du fan! Förbanna mig mor, om du har hjerta deriill! Fru Reinhold såg vå fin fon med stora, firs rande ögon; hon andades tungt, hennes händer knötos krampaktigt. Kraftlös nedsjönk hon på stolen. Han, min son, suckade hon, min ende fon fordrar alt jag förbannar honom. Gud, Gud! War jag då werkligen moder, att min fon skulle wäma en förbannelse a? mig. — Och hon, den hårda, stolta frun gret, gret fom ett hjelplöst barn. Fru Reinhold war Moder. Läkaren tilltalade den gamla, då hon något bemtat fig. Förlät mig, fade han, under det han arep hennes hand, hwad jag förut sagt er. Wi hafwa båda något att förlåta och glöm ma. Må wi glädja of åt de ungas lyda! Och nu en förklaring: Amanda är ide en fate tig flicka. Jag anser henne fom mitt barn. Dessutom efterlemnade referendarien lotteris sedlar Jag spelade med en flickans imresse. Lotten utkom med en icke obetydlig winst. — Den tillhör ej mig, utan min far, fade hastigt Amanda. Jcke sant Theodor, min far? Reinhold tryckte till swar en kyss på hennes läppar. — Doktorn betraktade sin myndling med glädjestrålande ögon. Ser ni käre Reinhold detta år har gått öfwer er brud såsom en wåra nattsflågt, fom upplifwar blomman. Men af knoppen hwaruli wi anade en röd ros hafwa mi istället erhållit en hwit. Ja len åt mig gamle bokmal fom i haft blifwit pre. Gad wåle figne er! ö (Slut.) A2 — ———