Helsingborgs-Posten – 15 februari 1864, sida 2

återhålla för wrede ställde han fig midt frams för den stolta frun, och ropade: — Madame, ni måtte urfäkfta mig om jag nu talar rent språk. Men om ni more fejfar rinna och jag en född hofmarskalf, förlorade jag nu tålamodet. — Derför ursäkta om jag — ja ta mig sju tunnor tusan! Madame, ni är galen ! Amanda trädde hastigt emellan. Jcke få min far! bad hon i en lugnare ton, Fru Reinhold år moder. Hon har rätt an hara den fom år skull till fin sons befymmer. Äfwen fors drar hon ju ide, att jag skiljer mig från min färlek, endast an jag afsäger mig lyckan. Det bar jag redan gjort och ffall fortsätta dermed. — Wyod min kärlek, nej Amanda! ropade plötsligt en röst, hwars ljud skakade de båda fruntimren. Draperiet fom dolde alkoven, wek undan och Reiuhold framstörtade till Amandas fötter. — Kärleken förekom er, fade Michaelis triumferande til den mållöfa fuperintendeniffan: Jag har gömt er fon der. Han har bört er od mig, och afgjort saken. . Fru Reinhold wille swara, men hennes for såg henne fast och allwarligr i ögonen. — Mor, fade han; jag har hitills warit en swag, feg och trolös menniska. Jag har under tiden bötat med mina qwal —. Nu bar jag emellertid öfwerwunnit striden och twif. let och står fatt, oryggligt fast, och mina ord skola wara en ed inför Gud och menniskor. Amanda, om du fan förlåta mig, låt mig få blifwa qwar i ditt hjerta, fastare än fordom, såsom min brud, min maka! — Ack, Theodor — suckade Amanda ty åns nu bäfwade hon tillbaka för fin lyda. Bes tänk. — — —