Helsingborgs-Posten – 12 februari 1864, sida 3

med en stämma, fom fom ur djupet af hens nes hjerta. Yitrchaelis drog den adla, förjas fande slickan intill fin od kyte henne på puns nan. — Amanda — fade ban till henne — du förijenade att wara älstad; Amanda — — — (En plötslig knackming på dorren afbrö: ho: nom. — Slig in! — ropade Michaelis förundrad. Dörren oppnades och det owantade besoket war tu Reinhold. — Hår är jag! — yttrade hon fort, Låfaren, jom reste sig upp, vurade nägra ord meuan tanderna och bjod med en rorelse af handen Den fom mande au taga platå. Son efters fom uppmaningen. Derpå fåltade hon en lang och forskande bud på Amanda, fom stod liksom förttenad af öfwerraskurng och bafwan. Flice kans ansigte war forandradt; uttrycket deri wu nade om bekymmer ow lidande i hjertat. — Åcke heller hon har glomt — fade den gamla för ng sself, lifsom gladjande fig, an hennes son icke led ensam. Derpå wande hon ng till doktorn. — ZJag träffade ec betjent i förstugan, han wille wia bort mig; men utsäkta, an jag gick in utan hans tillalelse! Michaclis gjorde blott en bugning. — Mi wet, att jag ide tyder om widlyftiga prat. SCåledes utan omjwep till anledningen for mitt besol. Wi äro wål utan wumen — tillade hon med en blick på den tilllappra ale fowen. Ja, ja, wisst. Hon teg eu stund, kämpande med fin ftolts het. Slutligen började hon: — Herr Doftor! Sedan jursten lemnat wår ftad, har jag lidit mycket. J ssallet alt läla