Helsingborgs-Posten – 12 februari 1864, sida 3

stygg för menniskor lefde jag i fyratio år ens dant och allenast för min praftik. Föremiddas gen sjuka, eftermiddagen sjuka, vå a wonen mma boder vd) Hand, pudeln der. Hans är god och lrogen od) Har ganska godt förstand, men han har dock allud en mwift wcke af en pudel. Då, imött 70 år, fid jag ulljalligtwis fe dig. — Jcke tulltalligtwis — afbröt honom Ar Manda. ud har sandt mig er Utan er skulle Jag dultat under. Ni räddade mig, blef mun lut och min lärare. — Olyckan war din skola. Den höfjde dig öfwer det hwardagliga och öfver dig Helt. Jag gjorde ingenting, da jag under striden tills ropade dig min losen: mwar stark och lugn! — Ad, dyre formyadare — sade flickan torgs Jen — jag år en swag stridskampe. Mina tårar wilja ide upphora ... Ack — utropade hon haftigt, qwafwande fina snyfininga, med bada handerna framfor fit ansigte — jag fan, Jug kan ide glomma Nembold. Da hon Aer hunnut fara fig och beherrffa sina tårar, frågade hon med swag och dar: runde rost. — Di fick i dag ett bref ifrån B. . .2 — Jjrån min furstlige gynnare — swarade — Strifwer han någonting om ... om Reinhold? — Nastan intet, men något besynnerligi. Pastorn will lemna B. .. Han har tommit hu för fin förflyttning. — Det ar wal dos ingen olycka fom jagar honom ur sitt hem — frågade hon håftigt. — Ah, der tror jag ide — mumlade gubs ben — kanske wil han ha en ny fästmö. — Hwem och hwar hon må wara, få må Gud waflsigna henne! — utropade Amanda