fin och hwit, utan at af strängt arbete eller frest hafwa blifwit grof och röd. — Kommer du iredan igen ifrån kyrkan? — Ja, far. — Det år således julafton i qwåll. Har du fett om juliräden i grannskapet annu aro tända. — Det år ännu förbitiida. — Sednare skall du ockja få din julgran. — Min gede, gode fur! ropade hon och strök bang hwita lockar. Jag har ocka gjort ett lilet arbete till dig, det stall jag lågga under jul granen. — Ja, wi lägga nåra gåfwor under juls granen, fade Michaelis och skrattade. — Snälle far! frågade Amanda med ojftyls dig nyfilenhet; har du dukat julbordet? — ES! fade han och petade at Atlkowen; der! Gå nu och gör qwällswarden i ordning oc tillred theet; jag år i dag hungrig för iwä. Cmelllertid skall jag täånda på julgranen. — Ad, fader! Jag önskade funna berätta för bela werlden huru god ur år emot mig. — Och jag önskade du skulle funna fraga Reinhold om den saken; han skulle sakett swara: Den gamle är en förskräck ig egoist. . — Nej, han icke! han icke! ropade Amanda. — Men kära barn! jag war det, jag war, isanning, den störste egoist i werlden, då jag 1og dig till mig. Hwilken sorglig winter hade jag ide haft utan dig? När jag nu tänker på huru försträcklig ensam jag förut warit, känner jag medlidande med mig sjelf. Säsom ung pofte, utan förmögenhet, mäste jag göra allehanda försakelser och kämpa emot många swårigheter. Det gjorde mig i förtid gammal. Då jag fom i den ställning au jag skulle funna njuta af lif wet, kände jag ingen luft dertib. Så godt fom