Helsingborgs-Posten – 12 februari 1864, sida 2

denna graskulle. Lef wäl! Han gick. Scvbolski säg få mörf ut, då presten aflägsnade sig od) nedböjde fig sedan öfwer Gunthers graf. — Jag, hviskade han; jag har älskat ditt barn. X. Det ringer. — Det år Amanda, fade läkaren och återse: wände till fit arbetsbord. Det war den andra julaftonen efter Bäns ibers död. Docior Michaelis hade ej ett få stort arbe:grum fom vå slottet, men det war mycket trefligare och ljusare, och en qwinlig orde nande hand förmärktes i det hela. Broderade kuddar lägo på foffan och stolarna. Waxljus brände på bordet, men studerlampans sken föll på det ohjelpliga studerbordet, hwarunder pudeln låg. Rummet hade iwå utgångar, den ene til en: förstuga, den andre till flera inre rum. J bakgrunden uf rummet fanns en alkow, dold af ett stort, brokigt drapperi. Knapt märkbart inträdde Amanda från det angränsande gemaket och betraktade med wörds nad och kärlef den gamle, fom nu hade blifwit hennes andra fader; sedan trädde hon närmare, (ade mildt fin hand på hans skuldra. Får jag störa dig! fade hon. Det war en hel annan menniska fom nu uppe reste fig och såg på flickan. Fårorna utjemnades vå hans panna, ögonen lifwades och em Werke lig ljusström af qodhet och behag förymgrade hang ansigte. Du stör mig ide, mitt barm. fade han och fattade handen som hwilade på hang stuldra, — en hand, hwilken alltjemnt war nså