Helsingborgs-Posten – 12 februari 1864, sida 2

skull, tänkte gumman, förtretad öfwer måns nens sentimentalitet. Han war sysselsatt med att genomläsa nå gra after i allmänna ärenden. Forgäfwes bemödade han sig att förströ fina tankar genom arbete. Klockan 4 på e. m. bortkastade han pennan och gick ut i det fria. Hiulls bade ej någon snö fallit. I dag bwirflade de första snöflingorna, men bortfmåls te lita snart fom de föllo till jorden. En stormwind rasade öfwer fälten och Reinhold gick ut om staden och bortåt floden fram till höjden der det furstliga slottet stod. På bäde ditoch äterwägen war det tomt på mens niskor; det war så ensligl, men icke fridfullt. Winden susade i alleens mad och kringdref de gulnade löfwen, hungriga roffäglar flögo öfwer wägen, ett skott hordes från skogen och de boriflögo, uppgifwande obehagliga låten, Reins bold tänkte på den natten, dä han med dofe torn gick denna wäg till den sjuke Gäntyer. Det war just i skomningen — ack hwad är det med menniskans sjelförtroende, då lifnets fors mar komma öfwer henne! Hwad år ycka och olycka, brott och rättfärdighet! Ack jag år nåra at nvifla på allt! Han närmade sig kyrkogården. Efter ett dröjsmål gick han en gångstig framåt. Natten hade redan inbrutit. Månans sken fred med molnen. Hastigt omwerlade ljus oc sknggor på de dödas fält, Hwilfet pastorn med redfånkt bufwud beträdde. Gänthers graf låg i en wrå af kyrkogärden. Redan stod Reinlold ders inwid; nu skingrade jig molnen, plötslåt höjde sig en hinills obemärkt gestalt och utsträckte ars wårjande fin arm emot honom. Scybylski! ropade Reinhold öfwerrashid. — Ja, Scybylsti, swarade den ensamme fyrs