Förfalskarens dotter. (Fotts. fr. nr 15.) Hans embete, förut hans stolihet, war nu hans förbannelse; han blef blek och eländig under qwalen för den flicka, som dag och nalt förföljde honom. Ingen i staden wisste något om Åmandas ös de; ingen talade om Henne i Reinholds nårs waro. Doktor Mikaelis, fom efter det förut meddelade samtalet undwek pastorshuset och def innewånare, begaf fig vå wåren för alllid is från denna ort. Superintendentskan fastän en klok, stolt dame, förlorade oaftadt det bleka ut scendet och sin sons dysterhet icke siit bopp om att tiden skulle läka säret. Hwarför skulle icke sorgen efter en obetydlig barnslig flicka kunna upphöra? Hade icke hon sjeif förlorat föråls drar och make och likwäl kunnat tiösta fig. Någongång blickade hon på sin bedröswade son, nästan hänligt, då hon lsänkie på huru hon kunnat uthärda mycket större sorger. Den skugga fom hwilade öfwer prekbufet blef allt mörkare. Till och med kanarifäglen i Neinholds kammare tycktes smittad af den allmänna stillheten. Han sjöng högst sällan, blef till slut alldeles tyst och låg en morgon död i fin bur. Da bar ej på sista tiden wårdat fågeln fade superintendeniskan till fin fon. Dagen, ett är efter referendarins död, intråf fade. Fru Reinbold fatt fom manligt wid fönstret, läste i bibeln eller fåg bortår den tome ma platsen. Men hennes fon låt genom pi gon, ursäkta sig inneslöt fig i kammaren och kom ej ned till måltiden. För Gunthets I