Den 10 Felr. Diplomatiska förhandlingar i deu daufftuffa saken. J 7N. 3eit strifwes från Wien under den 31 Jam: England oc Frantrike Hof wa hos greswe Rechberg genom deras härwar rande representanter lifligt understödt Danmarks anhållan, att dröja 6 weckor, på det att Novemberförfattningen måtte kunna npphäfwas eller modifieras och Swerige har instämt i dens na begäran. Från Ryssland är ännu ide nås got steg taget i eu sadan riktning; man anta ger det blijwit Härtill uppfordradt af weftmafks terna, men afslagit denna uppmaning, afldenstund det ide auser pasfande i närwarande ögonblick bereda Esterrike och isynnerhet Breuss fen swarigheter. (Förhållandet mellan Ryssland och Frantrite skall ide wara det wänskapsfullaste.) Grefwe Rechberg har afwisat denna ene geljt-franftsjwenffa anmodan, förklarande att fe dan få mycken mildhet blifwit Danmark Gemilad, det nu anstod detta rike att göra de fors drade eftergifterna. Derpå förklarade de tre dis blomaterna, att Donmark förklarat dess ära stå på spel och att det således ide fan wika. Örvefs we Rechderg fade, att det ej anstod de tv ffa stormatterna, fedan de i tio års tid blifs wit gäckade af det lilla Danmart, att ytterligare uppskjuta saten. De tre diplomaterna gjorde allwarliga miner, häutydde på allwarliga konflitter med England, Frankrike och Swerige och sade sig anse stormatterna hafwa tagit detta wåldsamma steg emot det tyska förbundets be slat. Greswe Rechoerg förklarade, att hwarken det tyska förbundet eller de fom jemte ftormats terna undertecknat londonertraktaten hade med den slesvigska frågan att göra. Det tyffa förs bundets kompetens sträckte fig endast till Holstein 09 Lauenburg, och i Londonertraltaten woro författningsförhållanden till Slesvig alldeles ide omtalade. Med hänscende Härtill war det endast Ofterrite och Preussen fom hafwa slutit öfwerenskommelserna är 1851—1852 med Danmark. Frägan maste alltja behandlas af dessa twå makter ensamt. Esterrike och) Breusfen hafwa anledning till frig, derför att Dans marf nefar uppfylla ingångna traftatförbins delser. Wilja nu westmakterna understödja Danmark i dess wägran att uppfylla traktaterna, funna de wäl förklara Öfterrite och Preusjen krig, men de stola satua en rättwis anledning til big, ty de tyska makterna hafwa ide förs gripit fig emot Londonertrattaten. Grefwe Redberg wungrade äfwen de tre diplomaternas fordran, att derest det kom till ett trig, tyska stormatterna skulle i intet hänseende antasta den danska monarkiens integritet och den genom Yondonertraktaten bestämda arfsföljden. Denna förtlaring wägrade Rechberg att afgifwa, först emedan den mellan Preussen oc S5sterrike afslutade fonventiou ite talade något derom och sedan fördenskull att man ice kunde förpligta fig till något med hänfcende till ett frigs alla even tnaliteter och rejultater. Pi denna punkt stå nu underhandlingarna med dessa tre matter och nan döljer ej för fia, att i hwarje hånscende möjligheten af ett krig med dem betydligt närs mat sig. Mean tröttar fig litwal med utt de tysta stormatterna fasthalla wid deras rättigheter och trattaterna och hafwa afhällit de tyska furstarne från ett orättwist förfarande.