nasurligtwis hos mig hågkomsten af furstliga slottet i grannskapet, der jag såsom gäst framlefwat få många weckor. Med den lilla fas den och def innewånare fom jag aldrig i bes röring, men flickan war emellertid ifrån den för mig få fåra orten, hade ett årligt anfigte, — en fin, jag walde henne. Doctor Midaelis, fom åter hemtat fig och tagit plats, räckte handen bort öfwer thefervis fen, till det gamla gråffågget. — Eh bien, herr Docior, fade baronessan, ni fer ant jag ingenting bar att säga i mitt hud. Mitt wal war det ide, — År ni missbeläten med flickan? frågade Michaelis. — Ja. — Min kära Emma! — Jag blir derwid, swarade baronessan. — Janan mademoiselle Ginther blef lärarinna, spelade Maria några stycken ur Mariha och Stradella; nu hör jag aldrig mer en melodie, utan ewigt stalan och andra öfningar. Dess utom har jag ingen sympathi med flickans karaftär. Jag är rädd att hennes melancholi smittar mitt barn. — Min Emme, hon talar ju, den lilla tid dr lillsammans med henne, endast vm musik. — Eh bien, hwarför talar hon få litet? För en flicka utan familj och förmögenhet pass far det fig ide att spela den swårmodigas rot. — Wi weta ej hwad hon bar för befyme mer. — En person af hennes stånd måste låta bekvmren blifwa hemma. Den halfwa timman år bestämd för fång. Guru ofta har jag ide bedt mamsellen, att lära min dotter fransyska sånger; huru sällan uppfyller hon min önskan?