ensamhet, på slottet? frågade baronessan med en hård omelodisk röjt. — Twåriom, nådig fru, fwarade doktorn. Den stora stadens buller uppfristar mig såsom ett fallt bad. — Vraiment! Men efter allt hwad generas len berättat för mig om furstliga slottet, mäste er wistelse der hafwa warit mycket poetisk. Denna tpstnad omkring er, dessa partriartas lista seder måste ni lifwäl sakna här. Oeneralskans wattenblåögon stirrade, under det hon talade. — Ursakta mig, min nådiga, swarade lås karen, om jag ej delar er romatif. Aldrig tror jag år man mera ensam ån på ett litet ftålle fås fom vå ett flott eller i en by. —vVos mi tonuez! — Medgifwes! ropade generalen, medgifwes, färe doktor, jag kanner landtlifwet från min barndomstid. Forskårckligt ttaligt, jag:säsongen undantagen, förskräckligt träkigi! — Jag hängifwer mig gerna åt omwexlingar, fortfor Michaelis. De tusende, fom fomwa till mig, fänna mig lika litet fom jag wet något om dem; sammamiraffandet uppwäcket en hov oangenäma hågkomster angående deras fas rafter, deras syaselfäuningar oc husliga råd. Men i det stora hela fer jag en wader sammanwerkan af dessa olika krafter och finner ati werlden går framåt. Rörelsen på gatorna be hagar mig, handelsrörelsen och sabrikernas musik. — Ces drole, sade baronessan. —ndast ett ondt fan man icke undwika, forts for den förre med godmodigt leende der följer oss från by till stad, klawerdiletanten. Huru njutningsfull år ide morgonen med denna säcta emgifning, wid win wärbe wäns och gyns