Helsingborgs-Posten – 5 februari 1864, sida 4

urhvra. Til henne git hon. Efter en fort underhandling befann Amanda fig ensam i fin nya afyl, den falla, tomma kammaren. Stadens buller framtrångde ej hit. Kam maren låg få att fönsterna wette åt en ödslig gränd. Bakom densamma fuvntes nyanlagda gator. Till höger war floden, Amanda satte sig på den enda stol der fanns i rummet, hufwudet nedsjönk wanmäftigt. Det enda buller, fom förmärkies, fom från of. wanrummen, der den gamla frun skramlade med tallrikar och grytor. Så skall jag då blifwa helt allena, den wårne lösa öfwergijna! fade ÅAmanda. I denna stund klappa många hjertan af kärlek och fröjd, men på mig tänker ej mer ån en. Oocd denne endast. Endast med befymmer och aval. MAD om jag hade blifwit wand wid detta lifwets allwar. Werlden syntes mig så rosenskimrande och fröjdefull. Nu är det slut med drömmen. J denna stora werld är jag af alla dfwergif: wen — Endast ide af dig, o Gud! fade hon sedan och såg upp till den stjerneklara himlen uDu fer min smärta, mitt befymmer. Förlorar de jag också allt, bar jag likwal dig herre ! Hon knäböide och bad. Må den fom be. bagar detanse bönen för en pligfed, en wantro för en qwinna och för den arme år den en ir ö st! (Foris. — — — —