Helsingborgs-Posten – 5 februari 1864, sida 2

tes till. Månan sken på wäggarna, röken af warljusen uprfyllde rummen. — Amanda! ropade doktorn. Jngen swarade. Åungsligt förnyade han sitt rov. Nu fick han fe brefwer och smockena. Hastigt tände han ljue i en lien lyckta, fom han alltid medförde för fina siukbesök. Brefwet war adresseradt till honom. — vsäre, bäste doktor! läste Michaelis. Då jag i förgårs afton satt i den mörka fommas ren wid min döde fars fång, öfwergifwen af alla, då inträdde ni hastigt och talade få får leksfullt och godt med mig, att det war mig fom om fråljaren sjelf antagit er gestalt och fommit till den arma öfwergifna, ni gaf mig er goda årliga hand och lofwade wara min far. Då giorde jag inom mig en afbön för er, för det jag förut dömt hårdt om er, derför att ni ej instämde uti det blinda, dumma loftalet öfs wer min for, och då ni gått, swor jag att alls tig förblifwa er lydig fom en tjenarinna och att älska er fom en dotter. Och nu wågade jag i i dag taga ett steg fom ide anstår en ödmjuf flicka; jag gjorde det ders för att alla ansågo mig wara en lättsinnig, åre förgäten flicka. Men tro mig, käre doktor; ju derföt alt jag will bibehålla akming för mig sjelf lemnar jag hemmet. Ni ämnade i dag gå till Neinhold, — jag anade det. Jag ar nar hwilket swar ni medför. Han måste af: fåga fig mig, det fåger mig mitt förftånd, men i min barnslighet will jag ide tro derpå, oh när jag tänkte på att ni skusle inträda och säga nu år det jun, darrade jag i afla lemmar och blodet sieg mig till hufwudet och fortligen jag kände och wisste, att jag ej borde afwafta detta nej. De fista dagarnes olycka har warit för stor; ö