Helsingborgs-Posten – 5 februari 1864, sida 2

önskar — Han betwingade fin rötelse och slöt jag önskar er att få en god sömn! Då doktor Michaelis stängde förstugudörten efter fig, mötte ban Scybylski. — Hwad har ni fått till swar? Hwad kall der blifwa af mamsell Öänier? Läkaren ämnade barskt affärda den påtråns gande, men en blid på dennes ångestfulla ans sigte höll honom tillbaka. — Det wärsta, swarade han kort. Man har wisat af mig. — Wisat er bort? ropade den unge mannen, bleknade. Presten bröt fir löfte. O! Efter en paus skakade skrifwaren hotande fin Hand emot presthuset. Om jag aldrig mer går i fyr fan, få äro de twå skulden dectill. Adjö, Herr dokiar! jag tackar er, att ni dottern till min — ja min få gode, ädle wän — Han fade ej något widare; tårarna runno utför hang fin: der. — Min gode Scybytffil fade doktorn rörd. — Det bölåser mydet fallt, fade skrifwaren eftet en stund, under det tårarne runno ymnigt. — HÖwar går ni? frågade Michaelis. —Bag går till wärdshuset, der träffar jag tantorn. — — — För denne man will jag omtala hurudan prest wi hafwa. God nat herr doftor! — God natt! Under det Michaelis fortsatte sin wäg, gick mäånan upp. De blida sken föll på fönsterna till referendariens hus. — Hon bar tändt lius, tänkte Michaelis. Han inträdde på gården, loftade bar:en af buf. wudet och borttorkade swetten ur Pannan. Den swåraste gång i mitt Hif! Dörrarna woro öpps Ina, men tummen tomma, ingen menniska syn