innehaft detta embete. Det har ej funnits ins om wår famili, hwarken man eller qwinna, fom ide kunnat bestå inför Guds ögon och werl dens strängaste domstol. Minnet af föräldrar och sörfäder har för hwar och en af oss warit den bästa sporre och den renaste fålla till en högre kraft. OO: få skall det blifwa få långe Reinholds namn finnes till, Om min fon tager Gäutbherg dotter till hustru, skulle han inympa en sjuk qwist på en frisk stam. Hwad skulle fadren swara fis na barn, om de frågade efter sin morfar? Hwad skulle barnen, då de wurit upp, erfara af werlden? Herr dokior! Wi trogne, vupplys fa, enfalidiga menniskor, låta ej inbilla oss, att ide en härkomst ifrän en sedlig taddelfri fas milj år en guds gåfwa, utan en blott till: fällighet. Och guskelof att, folket önnu är få widskevligt, jå oupplyst fom wi. Min fon har med detta folf att göra, ide med de lärde och silosoferna. Hans dustru måste understödja honom i hans umgänge med församlingen; hon måste många gånger blifwa en medlarinna es mellan det gudomliqa embetet och den menttlis ga familjen. Men det wioskepliga, enfalldiga folket skulle i dena fall hafwa en qwinna hwars far bedragit folket och bestulit det och fom dölt ärelös. Du min fon, år wäl ej den fom ringa aktar din mors wälsignelse! (Foris.