Helsingborgs-Posten – 1 februari 1864, sida 2

Endast en person erfor samma afton flickans afresa, tv Gänthers begrafning bade sysselsatt alla. Jngeu bekymrade fig om den wårnlöfa, ingen gaf akt derpå att referendariens fonster förblifwit oupplysta. Afwen doktor Michaelis, fom hade tilbjus dit sig att blifwa flickans förmyndare gick icke ftrar efter beqrafningen till Amanda, utan spatserade från Triedhof till en bergskulle, och Höll under wågen följande monolog. — Det år rått åt mig för det jag oroar mig öfwer annat folk. Likasom hade jag ej nog af mina patienter! Ånnu mera förargelse och beswär och otack! He, Hand hår hos mig! (Hans hette doctorns hund.) Amanda år tid och med ett prafibarn, sundt och friskt, utan buds leri! Jag önskade hon wore mitt barn. Men bwarför skall hon gifta fig med den der presten? Hwarför har hon ej att wänta fig en annan swärmoder, än — Men saken måste wara riks ligt flar! Utan barmhertighet, ännu i dag. Under dessa och dylika samtal med fig fjelf hade Michaelis återwändt till staden och ins trädde i fyrkoherdebostället. Reinhold fatt bedröfwad med hufwudet neds lutadt i fina händer, under det hang mor fatt på soffan wid lampffenet, stel och stolt fom alls tid. — Ni hafwa törhända hört, sade läkaren, sedan han tagit plats midtemot enkan, att jag blifwit förmyndare för Gåntherg dotter? — Wi hafwa hört det, fade fuperintendentskan kyligt. — Dä gissar ni törhända i hwilket ärende jag kommer till er? — Aldeles icke, herr doktor, fade fru Reins hold. Jag tänker endast att det måtte wara något af wigt, fom föranleder ert besök.