Helsingborgs-Posten – 1 februari 1864, sida 2

menniskotomt, alla woro vå fyrfogården. Ens dast posten framför högwakten rörde fig af och an fom en pendel. J waktstugans fönster fatt en offiicer, med hwilken Amanda dansat på det furstliga flottet, och läste. Men hon faftade ens dast en blid öfwer till presithuset. Gardinerna woro nedrullade. Farwäl, farwäl! hwiskade flickan under tårar och winkade med handen. Snart befann bon fig ute på landswägen. Suabb fom en flyktig hind ilade hon den wår ta wägen framåt genom ensliga nejder och trå figa byar. Dagen gid ned och landskapet omhöljdes af tjocka moln. Wägen war nästan tom på folk, stackats qwinnor buro sina bylten, ibland kom en åfare farandes förbi eller sprang ett rådjur öfwer wägen in uti skogen. Amanda fördröjde ej fin wandring utan skyndade framåt tills slutligen i den mörka natten de gröna lanters norna wid jernbanstationen K. lyfte emot henne. Cit stationshus är inget gästwänligt hus. Hwem fom der träder in, lägger ej bort hatt och wandringsstaf, Utan har ett uttryck i mine och åtbördor säsom om han endast wille framåt. De personer här mötas äro oftast främmande för hwarandra; de wandra af och an med mifbelåtet utfeende eller fitta inträngde bland pads saker. Derute ropa och stoja bärare, knarra rullwagnar; dörrarna lemnas från hand tid hand och winterluften strömmar in. Men juft denna omgifning gjorde Amanda godt. Jngen kände Hår henne eder hennes vs lycklige fader. Och då Amanda några minuter sednare genomflög med det brusande tåget det nauliga landskapet inföll hon slutligen i en djup sömn.