Helsingborgs-Posten – 1 februari 1864, sida 2

ansigtet, för första gången fände hon, utom fmårz tan af hang förlust, wngden af hang wanära. Sowilfen tröstlös utsigr för det tillkommande: Wål rörde dödens skädespel ännu i dag bjer: tan till öfwerseende, men når mullen fallit öfs wer liffistan skulle owiljan på nytt höja fin röst. Man skall låta barnet känna och umgåls la hwad fadren brutit. Ob, om också ingen forföljde och föraktade henne, få kunde hon tif: wål sjelf aldrig mera wara glad ibland mens niskorna, hwilka bennes far narrat och behulit. Och nu länkie hon på de :wå sista dagarna då Furstinnan, justitierådet och andra kommit; doktor Michaelis war på morgonen och aftonen hos benne, men Reinholds stämma hade hon icke hört. Ack, om någon ffude funna tröstu henne war det Reinhold, men just han war det fom ej symes tisl. — Det år min dom, fade hon och gret på nytt. — Hör det ringer åter. — Nu igenfylla de grafwen, — Plötsligt reste Amanda fig upp, en guldkedja, en gåfwa af fadren, tog hon från halsen och en ring af fingret och lade bort det. — Jag har ingen rättighet till detta guld. Heldre glädjelös, fattig och eländig! Ett beslut mognade hos henne, hon skondade till sitt nrum och satte fig att skrifwa. Då hon war färdig dermed, samlade hon i största hast ihop det nödwåndigaste; sidenklädningarna och den wackra hatten lät hon ligga. Brefwet som hon skrifwit bar hon in i hwardagsrummet för att lägga det jemte ring, kedja och andra nippor på bordet. Sedan gid hon ut i det fria. Detta hus undwika tjufwarna, fade hun bitter: låtande nyckeln fitta i dörrn. Son skyndade fig till torget; der war få