Förfalskarens dotter. (Forts. fr. nr 11.) Då Amanda åter uppslog ögonen war ingen utan wakhustrun i rummet. De släckta ljusen röfo ännu, men den platsen emellan der fjur ten stodo war om. Likwakterskan öppnade als la fönstren och wände stolarna om — emedan annars efter en widskepelse i den orten — nås gon snart skulle i samma hus dö. Sedan hopz samlade hon de saker som tillhörde kyrkan och Amanda kastade en förwirrad blick omkring sin, endast alltför snart blef hon återförd till werkligheten. Klockljudet, som inträngde genom fönstret, ledsagade hennes far på den sista får den. Med återhällen andedrägt lyssnade hon. Hens nes tankar följde med tåget bakom likkistan. — Nu sog man iill höger wid twärgatan, hwarest den korta wägen ledde rakt fram iill den öppna grafwen. Prestens tal framrrängde ända till henne — det war ju ide Reins hold. En främmad prest gjorde hennes fur den na tjensten. Öfwerallt war det få tyst. Öfwerallt få tyst! Under dessa minuter öfs wertänkte bon för första gången sedan den olockliga aftonen fin olyckliga belägenhet; för första gängen återkallade bon i minnet tilldras gelserna före Ginuher8 död, och hela rystigheten framstod för henne, att hennes far dött i wanära. Man skulle ej nu med odeladt lof tala wid hang graf, utan i mångtydigt spräk nala sitt medlidande. Blodet steg Amanda i