IYIleswig, general de Pecza, för öfrigt en tapper och oförskräckt härförare, samt i sin toilett en dandy, ehuru 70 är gammal, finner fitt största nöje i att komponera musik af den mwidunderlis gaste art teckna herdestycken, blommor och fi ritar, skrifwa madrigaler till Phyllis oc kasta slängkyssar åt alla de gifta och ogifta damer af fördelattigt utseende fom han möter i fin wäg. — Bellman på Haga. En höstafton på Haga, då Konung Guitaf III wistades der undr fin senare oc brydsamma tid, föll det ho nom in att låta efte sända skalden Bellman. Ett ilbud affärdades med befallning att uppsöka sngförstingraren och att låta föra Honom, i hus rudant skick han än funde befinnas, ofördröjs ligen rill Haga. Bellman träffades på Djur: gården och ice alldeles obeffäntt; sjelf fann han sig ej presentabel. Men det halp ej, han upps l)ftades i en hofwagn, hans cittra hemtades, och båda förflyttades till lustslottet. Der sattes han wid ett med champagne uppdukadt småbord, drack, sjöng ett par wisor, drack åter, men of werrumplades derefter af eu slummer, dware under han nedsjönk på stolen i nästan fram stupad ställning. Kouungen lemnade honom i ro och gick till sin qwällsmåltid. Efter dess slut återkommen och finnande sin gäst ännu sofwa, yttrade han: ÖJag undrar hwad Bellman ffuls le säga; om jag nu wäckte honom och fordrade en fång till mig. J blinken upprefte fig ffalden, gnuggade ögonen och swarade: Då skulle Bellman föga få här! hwarpå han genast sjöng till den gamla PMearlborvughs-wifans mes lodi dessa wackra och betydelsefulla ord: De nattliga styarne t raga Tungt, tungt, tungt hän öfver Haga, Och stjernorna glimma få swaga, Och stogen mörfnar ech flyr, O Kung! din hwila är dyr. Gå Kung din hwila att taga: Luant, lIngnt, lnngt hwila på Haga. När rymderna åter fig vaga, Ditt folf med mildhet du ftyr. Utmattad af ansträngningen dignade han nu änyo ned på stolen, i sitt förra läge, och blef, med en liten minnesgäfwa i fickan, sofwande hemförd. För öfrigt war det ingalunda hwarken wid detta eller andra tillfällen ett oumbärligt mil for för hans sång, att en cittra ffulle medfölja; ty han kunde äfwen till förwanande litkhet härma allehanda instrumenters klang, än med muns nen, än imed åtstilliga flags tunmande och singrande mot glas eller mot en borstifwa, än med blåsande på käppar eller andra redffav, och på sådant wis fullstäudig: sjelf-ackompanjera fina sångstycken. Med det nyssnämnda arbdetandet af tummar och fingrar, ömsom hårdare vmfon lenare, hördes han ock esomoftast, innan han började fången, söka dess melodi; lif: fom i förberedande ackorder, först irrande och spridda, men snart ordnande fig mer och mer. Detta, fom warade i i några minuter, hwarefter han med ens upphöjde hufwudet och rösten, hette på hans umgängeswänners tonstspräk att pperera. När de sågo houom riktigt modd, eller i det få kallade rätta esset sköto de fram för honom ett litet bord, med ett par buteljer af något utsökt win deröfwanpå och utropade: SIperera, Bellman !7 Ofta skedde då äfven, att man omkring buteljerna, fom egentligen stodo der mer såsom sinnebilder än såsom nöds wändighetswaror för skaldens behof, tillika lade på bordet ätskilliga ting att begagna till tonwerktyg. Hans färdighet i detta afscende fan bedömmas deraf, att han på en refa, der han i haft fom ihåg fig wara alldeles utan mynt, löpte för några skillingar skjutsbondens piska, och blåfte sedan vå skaftet en få hänförande rad äf marscher och polskor, att bonden, fom trodde ig för en spottstyfwer hafwa fålt ett det dyr: araste instrument, blef hjertglad och Bellman vid framkomsten erbjöd piskan i betalving för tjutsen. — ——— z2 AX GOHA ÖOHgfyätton ÖOYAHAS:a a Sa rr m 5bÖ