Helsingborgs-Posten – 29 januari 1864, sida 3

nom. Men nu, då han låg der stel, lall och blefnad, samlades wänner och Defanta omkring honom, och dödens allwarliga gåla trängde i bafgrunden den frågan: huru kunde denne mannen handla på sådant fån 27 Det war en solklar eftermiddag, då man fam lades till Giäntbers begrafning. Solen började uppmjuka den hårdt frusna fjorden, och den smallande snön droppade från taken. Swarikladda, md afmätta steg och allwars liga ansigten fommo stadens borgare, embetsmån och grannarna till sorgehuset. Trädgårs den och portarna stodo öppna, och man famlas des under allwarlig wiinad. Man trängdes i likrummet för att på den stela gestalten kasta denna sista begrundningsfulla blid, bwitten alltid äsynen af ett lif framkallar. Genom föns stret tittade solen wänligt in, öfwerglänsande de brinnande warljusen omfiälug liffistan. — Mannen på likbådden, den fordom älskade, upps durne, tager sig bl and de lefwande ut som ett om dagen antåndt warlius. J lifrummet förfiggick samma hemska, jäms merfulla, förboppningater scen som eger rum öfwer allt, i valarset och i hyddan. Gäng efter annan faftade fig Amanda öfwer den döde; Us tan alt bry sig om de många wännernas nårwaro, helt och hället äfwerlemnande jig är fin fmårta, aret hon höghjndt, utropade i halfbruts na ord det älsfade fatersnamnet och fysste hang stela anlele, som funde hennes warma läppar andais lif i fadrens marmorgestalt. Alltjemnt uppskjöt hon ten sista afskedsblicken, aflijemnt lycktes hon ännu hoppas på ett underwerk, på ett plölsligt waknande ur dödssömnen, till def man slutligen med wåld måste föra henne bort och hammarflagen, fom föllo på tiftan, beröks wade henne sitt medwetande. (ForIs.)