Helsingborgs-Posten – 29 januari 1864, sida 3

beswär henne, man tröstar det stackurs barnet — men hon år ide mera något barn. Hon hör ide mera på de wänliga ocden, fom tills hwistas hennes hon fänner blott en ting djupt: den förfärliga sanningen. Sum afwisar hon hwarje hjelp, hwarje bewis af deltagande, till och med den ålffanded hand od lemnar detta hus, hwilket blifwit hennes lyckas graf. Huru hon kom bem, wisss:e hon ide, icke hele ler hwad hennes far fade eller frågade henne om. Men han gick do tren till mötes, föfom en spökgestalt, hwilken winkar mor grafwen. Och då strar derefter dörren öppnades vd) jus ftuterådet med blekt olycksbådande ansigte ins trådde, då blef det förmycket för den olycklige mannens beklämda bröst — harn utsträckte fråamp: aftigt fina händer — ob ur hans bröst das nade det sammanvressade blodet fig wäg — han rofilade — ban dignade ned — wille tala, men formådde ide — han förstummades — förs stummades för ewigt. Och då den herrliga, sridfulla natten kom med fitt månsken od fina tindrade stjernor, gick ett nytt rykte från hus vill hus, an referendarien Gänbher plötsligt aflidit. VI.