Helsingborgs-Posten – 29 januari 1864, sida 2

— Ni behöfwer ej protestera. Amanda, den lättsnniga, dåraktiga flickan år orsaken at jag upptäckte allt. Dock nej — Gud har få we lat, att jag skulle erfara det. Såg mig nu allt! Jag, den tillkommande swärmodren, har en flags rättighet att få weta der. Ni måste säga mig det eller omtalar jag min förmodan öfwerallt. Scybylski höll händerna för anfigs tet. — Jag funde wäl tto att det ej skutlle blifwa fördoldt, sade han. O, om ni wisste hwilka qwal jag lider för denna hemlighels skull? Det år bekant för er huru jog bögafs tade och älffade referendarien! En fon fule ej funna haft förre förtroende till Honom, Wi bafwa alla trott på honom, justitierådet, fretå. domaren — alla hafwa wi blifwit bedragna. Den som för fyra weckor sedan skulle hafwa sagt mig: Referendarien bedrager, den hade jag slagit i ansigtet, fåfom om han warit en nedrig fördömd skurk. Jag kallade mig sjelf ett förs wirtadt dumhufwud, en lältsinnig lögnare, då jag efter Gunthers insjuknande öfwetog hang affärer, rewiderade böckerna och fann dem wara falska. En hel nalt satt jag öfwer dem. Jag betwiflade om 5 och 2 gjorde 7 eller om 7 ifrån 22 gaf mig 2 till rest. Jag tog siu stycken guldmynt och räfnade dem; de fyra sve cierna tycktes ej innebära någon sanning. Aunu på morgonen wille jag öfwertalala mig att en feber förwirrat mina finnen. Utan att ytts ra ett ord, framlade jag böckerna för juftitierådet och först då han bleknade, först då trodde jag: Hår bar en man bestulit tusende fattigas honom ombetrodda gods. — Ad, hwad äro wi menniskor! Denne man, älskwärd, bildad, godmodig, ingen slösare eller spelare, ingen som giort stora förluster, denne utöfwar hela sju åren ett raffineradt, slugt bedrägeri! Under sju