Helsingborgs-Posten – 29 januari 1864, sida 2

ter ett Fort likgiltigt samtal, fåg gumman hos nom skarpt i ögat: — Ni war i går med domstols herrarne hos referendarien? — Ni wet det alliså — fade Seybylski. — Tror ni, att man i wår stad länge förs blifwer i okunnighet om en sädant hemlighetsfullt sammanträde. — Man wet altså —2 — Hwad wet man? utan tvifwel att refer rendarien gjort sitt testamente. — EScybylffi drog en djup andedrägt. Gans ska rfitigt fade han, ganska riktigt, sitt teftas mente, — Åh, forifor hon med högre stämma, det wet mångden, men Elofare folk låta ide bedåra sig. J referendariens ställning år ett testamente öfwerflödigt. — Men, förlät mig, fru supcrintendentska — ett lestamente —. — Jnga advokatyrer, käre Scybylski! Det handlade ej om något testamente. Kan ni med öppen blick påstå att det angick denna angelår genhet. — SHwilken dä? frågade han med ny bes störtning. Det kunde ju äfwen — fade fuperz intendeutffav, och hastigt föll henne något in — det funde ju äfwen wara fråga om ett un derflef. — Hwad fåger ni? frågade ffrifwaren, blef nande, och sprang upp få att ftolen föll om Full. — Således ändå ett underslef! Den gissnin gen, den wansinniga gissningen war således tiftig? Referendarien Gäniher — den heders mannen. är — en skurk. — För himlens skull! Nej nådiga fru, jag heswär er — Jag beder er, tala icke så högt!