Förfalskarens dotter. (Forts. fr. n:r 9.) Ater ljödo klockorna, gudetjensten war slut ov folker gitt återigen öfwer den stora fyrfor gården. Amanda, djupt rörd af fin älskades predifningar, i sållkap med en skara blom strande flickor hwilka stannat på kyrfogärden, war en bland de munrraste, lemnade med na blickar ej syrkodörrn, hwarifrän den unge pastorn skulle utkomma. Reinhold brufade föl ja det furstliga herrskapetetill wagnen och uns derstundom göra sällskap med till flottet. Hwarje småstadskyrfogärd erbjuder under en wacker winterdag, efter gudstjenstens slust, något hogst angenämt. Snön glänfser på graffuls larna och på taket och spetsarna af den gamla tempelbyggnaden; solket i sin söndagsdrägt ser så friskt och belåtet ut; den kalla, friska winden upplijwar ansigtshyn; medwetandet af att det är en fridag förlänar något mera beslämdt it rörelferna och samtalet blifwer trefligare och behagligare år då man år ute på arbetsdagarna modosamma upphprag. Snort flod Amanda ensam med fretådomas rens dotter och skildes slurligen äfwen från hen— ne, som hon hade hembjudit till sig på efter. niddagen; nu utträdde fursteparet och pastorn ir kyrfan. Den sednare beswarade flickans )elsning med en wänlig komplimang; länge ib eldigt hwilade Reinholds öga På fin bruds Mädjesttålande oansigte. Under det att dessa yra menniskor, Amanda på ett wördnadsfullt fsstäånd, skredo nedåt fyrkogärdsgrinden, stod Scybylski i superintendemskans lammare. Cj