Helsingborgs-Posten – 8 januari 1864, sida 2

fom en retad orm hwäste i fin gemåls öron: ESigquora, understå er ide att. dansa mera med pcinfen! Markisinnan kände aMför wäl hans Maraks ter, för att wäga säga någonting deremot, Hon wek icke widare ifrån fin plals, och Aus gust, fom af instinft gissade till. markisens förbud, gjorde ej heller mera någon mine att bjuda upp henne; men ögonen, dessa fårs lekens fnabba budbärare, flögo obehindradrt åfr wer från den ena till den aadre och uttalade öppet sittaljufwa spräk. IV Förgäfwes kämpade den olyckliga frun emot Denna kärlek, hwilken hon delade, Wan att eng wåga tilljtä det för fig sjelf. Ännu en gång uppdykade för henucs själs ögon den håmnd: fulle mafens förharliga blid; — ännu en gång tänkte hon på fin stolie fader och fin årbara moder, En lätt opaslighet, fom hon tog till förwändning för om undfly prinfens farliga blickar, höll henne någon tid inne i fina rum, Donna Lora, fom genom Augufts frifoftiga skånker blifwit en rigtig virtuoss i wåltaligle ten, blef genast uwisad, få snart hon dristade fig göra mine af att leta samtalet in på prins sens intresse. Tig, fiten 5 — suckade den beflaganswårs da frun. Jcke ett ord mera om honom. Det är redan fyndigt nog, att tanka på honom. Gå! lemna mig och låt mig föfa utplåna hang bild ur mina tankar. Lora teg, men blott för att hemta nva fraf. ter till nästa stormlöpning. Hon hade låtit förmå fig, att mottaga ett bref från prinsen 3 till markisinnan, och ärligt fastän på fit egets wis, — wille hon uppfylla sitt löfte.