Helsingborgs-Posten – 4 januari 1864, sida 2

har det behagat min allernådigaste konung atts tillstädja mig min bön och för en tid uppdras ga år Markifen af Urquesa art under min bor towaro sköta mina åligganden wid Ers majer stäts hof. — Familjeförhållanden? — log Ludwig. Ha! ... jag anar något; — den unga hertigs innan ... aha! hon rodnar ... Wåra rids dare blifwa nu förtwiflade ... Fru bhertigs inna — fortfor han — Då eder fader nu botar att föra eder härifrån, få tillåt mig ffånfå eder denna blomma och bedja er wid åfvyr nen af densamma tänka på eder ifrigafte tills bedjare, mot hwilken ni dock warit alllför grym. Med dessa ord löste den artige Ludwig från sut bröst en kostbar Agraffe, fom i form af en förgåt mig ej, prydde hans drägt, och öfwers lemnade densamma Åt den rodnande damen. Hertigen bugade sig djupt och förde fin dotter widare, för att bereda plats ät de följande adelsmännen. J detta ögondlick gick en, såsom trubadur ktädd hög man, som hört konungens ord, raskt framåt, fäsom wille han fluta fig till det nånms da paret. Hans följeslagare en ung forsfas rare, höll honom wid rocken tillbaka, och bad tyst: för Guds skull, Prins, Ni förråder er. — Lemna mig — fwarade den tilltalade, (hwilken ide war någon annan än Auagust af Sachen) — lemna mig, hör du, hon ryckes ju undan oss redan i morgon, och ännu wet hon ide, anar ide, huru jag brinner för henne ... — Fåfäng möda, Ers Durchlaucht! .. Ni har ju hört, att hertigen af Fernandino förer fin dotter till hemmet, för att gifta henne med fin landsman? ... Det låter i sanning ej hoppgifwande för er! ... Prins, ni heter ide förgäfwes den ftarfes bewisa detta äfwen